Bolstads Prästgårds Vänner

Föredrag hållet av Kjell Åberg
i Bolstads Prästgård den 1/7 2001

Sång: 251 vers 1, 4 (Var jag går i skogar, berg, av C. O. Rosenius).

Väckelsen och Missionskyrkornas historia i Dalsland.

Väckelsen började med stugmöten, mycket sång och enkla predikningar, som folk förstod. Läsarnas sånger hade ofta många verser, 30 var inte ovanligt. Eftersom läsarnas möten var förbjudna var det bra med långa sånger. Om länsman och kyrkoherden kom för att kolla så började man att sjunga en riktigt lång sång, efter 10-20 verser tröttnade besökarna, för det var ju inte förbjudet att sjunga, men det var förbjudet att predika! Man höll väckelsemöten därför att människor skulle bli väckta. Enl. Paulus består vi av ande, själ och kropp. Hos den som inte är intresserad av andliga ting sover anden, därför behöver den väckas och därför har man väckelsemöten.
Den äldsta, kända och mest använda sångboken heter Mose och Lambsens visor och utkom 1717 i sin första upplaga och det påstås att det finns grupper som använder den än idag!
Rötterna till väckelsen finns i tysk pietism som bl. a. kom hit via Sibirien, med hemkomna krigsfångar, som varit där bl. a. efter slaget vid Poltava 1709, freden slöts 1721.
En lördag i aug. 1723 begav sig några pietister till byn Sickla, i Nacka sn, som då låg en bit utanför Stockholm, idag lär det inte vara så långt ifrån Globen. På kvällen hade man en konventikelsamling med predikan, bön, sång och andliga samtal. På söndagen gick de på gudstjänst i Nacka kyrka och på kvällen hade de en ny konventikel. De blev anmälda för detta och följden blev en ny lag 1726, det s. k. konventikelplakatet, som förbjöd läsarnas stugmöten. Alla andliga sammankomster skulle ledas av församlingens präster alt. i ett hem fick fadern hålla andakt med sin familj och sina drängar och pigor. För den som predikade stadgade konventikelplakatet böter vid de två första tillfällena 200 resp. 400 daler silvermynt alt., om man inte kunde betala 2 veckor resp. 3 veckors fängelse på vatten och bröd! 3:e gången var det landsförvisning på 2 år. Åhörarna fick böter: 40 mark första gången, 80 mark andra och 160 mark för tredje gången som de blev dömda. Den siste som dömdes till landsförvisning enl. konventikelplakatet var sjömannen F. O. Nilsson, som hade fört baptiströrelsen till vårt land 1848. Det första frikyrkoförsamlingen bildades på Söder i Stockholm, i det s. k. Mommas hus på Volmar Yxkullsgatan, huset finns kvar idag. Genom att ledaren gjorde ett tillägg vid mantalsskrivningen 1740 blev man upptäckta. Han skrev att det fanns ingen bland dem som ansågs för husbonde eller matmoder, ej heller för dräng och piga ...". Detta stred emot den s. k. hustavlan och de blev anmälda av stadsfiskaren och deras ledare Sven Rosen blev landsförvisad. Hustavlan finns tryckt bl. a. i Luthers Lilla Katekes. Hustavlan slutar med: "När var och en sin syssla sköter, så går allt väl, evad oss möter!"
1830 kom några engelsmän till Stockholm med de första ångmaskinerna till vårt land, med sig hade de en egen präst, metodistpastorn Georg Scott, som kom att bli en förgrundsfigur för läsarna. Han började att missionera i Stockholm och det slutade med ett upplopp och Scott blev utvisad 1842! Men han hann att göra minst sju olika, bestående saker: Han startade tidningen Pietisten, som blev läsarnas huvudorgan och senare Missionsförbundets tidskrift till 1919. Han "lärde upp" F. O. Nilsson och Anders Wiberg, som båda, senare blev baptiströrelsens främsta pionjärer i vårt land. Han var med och startade Missions-Tidningen 1834 och Svenska Missionssällskapet 1835, samt Svenska Nykterhetssällskapet 1837 med tidningen Nykterhets-Härolden. Dessutom var det han som upptäckte Carl Olof Rosenius. Rosenius berättar hur det gick till när han blev frälst 1830. Han var 15 år och på besök hos en familj. Han skulle äta frukost, medan maten sattes fram fick han syn på en gammal bok, den norske prästen och biskopen Erik Pontoppidans "Trosspegel", 1727. "Nå! Det är väl bäst spegla sin tro då! utropade han, och började läsa! Men han behövde inte läsa länge förrän han upptäckte att det inte var så bra ställt med hans tro och förhållande till Gud, som han hade trott och det slutade med att han tog emot Jesus som sin Frälsare. Rosenius blev redaktör för tidningen Pietisten och räknas som Sveriges främste lekmannapredikant. Tillsammans med prästen i Grythyttan, Hans Jakob Lundborg, bildade han 1856 landets första frikyrka, EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen för mission i vårt eget land. Det var 2 år innan konventikelplakatet avskaffades.

En sommardag 1870 satt tre unga präster i stadsparken i Umeå och samtalade om olika saker i Bibeln. Plötsligt sa en av dem: Tänk, vad gott att Gud är försonad! En annan av dem svarade, utan att tänka sig för: Var står det skrivet? Så skrattade de tillsammans åt det "dumma" infallet, de visste ju alla att det stod överallt i Bibeln, att Gud var försonad. Men så böljade de att citera olika bibelverser, men de fann ingen som sa att Gud var försonad. (Försoningen torde vara Bibelns ”djupaste” och svåraste ämne. Vi använder inte ordet "försona" så ofta numera. Om två personer är osams och sedan blir sams igen så kan man säga att de har blivit försonade. Bakgrunden var då att man trodde att Gud var mycket arg på människorna efter syndafallet och att man därför måste blidka och försona Gud, detta menade prästerna hade skett genom att Jesus dog på Golgata.) Det som hade hänt i parken blev en tankeställare för den som frågade: Var står det skrivet? Dalslandsättlingen Paul Peter Waldenström. Han släkt kommer från Dalsland, bl. a. var hans farfars farfar prost i Ör och det finns ju några släktingar kvar här än idag. Senare kallade man honom PW och resultatet av hans forskningar i Bibeln blev en predikan 1872 i tidningen Pietisten, som han var redaktör för sedan Rosenius hade dött 4 år tidigare. Denna predikan satte Sverige i brand och landets hittills enda folkväckelse startade!
PW predikade att Gud alltid har varit kärleken, men att han hatar synden och allt som vill skada de människor, som Han har skapat. Prästerna predikade bl. a.: Ni ska inte ha för bråttom med att omvända er, gå först bort och bättra er! Men PW sa: Det bästa ni kan göra, den sanna bättringen, är att gå direkt till Frälsaren Jesus, när ni vill ha syndernas förlåtelse. "Kom som du är!" Det var alltså nu som detta uttryck myntades: "Kom som du är!" Prästerna predikade att Jesus kom som människornas ställföreträdare för att blidka och försona Gud, som var vred. Men PW sa: Bibeln lär det motsatta - att det var Gud Fader som sände sin son för att få människorna att vända tillbaka till Gud (Joh. 3:16: ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son …”.). Jesu liknelse om den förlorade sonen handlar om detta (Luk. 15:11-32). Det är känt att PW besökte Dalsland vid olika tillfällen: Torrskog och Billingsfors 1872, Dals-Ed 1898 och senare Åmål. (Kallade 1909 till Mellerud, men kunde inte komma).

Sång: 101 vers 1, 3,  5 (Vår store Gud gör stora under, Nils Frykman)

Ett resultat av denna folkväckelse är Svenska Missionsförbundet, SMF, som bildades 1878 för mission i utlandet. Man kämpade för rätten att ha egna gudstjänster, där de egna predikanterna fick predika. Man ville ha egen sakramentsförvaltning och bli respekterad som ett eget kyrkosamfund, men vägen dit var lång, särskilt om vi räknar från den första väckelsens tid, på Karl XII:s tid. Man kan säga att läsarna lämnade bekännelseskrifterna och kyrkans traditioner för att tränga in i Bibelns egna ord!Vanligt folk började att studera Bibeln och att tolka den!När man studerade Bibeln ställde man två huvudfrågor:
* Var står det skrivet?
* Hur står det skrivet?
Det var främst 3 saker som man var oense om och som bidrog till att SMF bildades:
* Försoningen (som jag redan har berättat om).
* Församlingen
* Nattvarden
– dessa två var bara för Jesu lärjungar som vill leva sitt vardagsliv så som Jesus lärde.
Därvid ställde man omvändelsen – frälsningen av nåd genom tron på Jesus Kristus och dennes verk på Golgata i centrum. PW skriver i sin bok, Biblisk troslära: ”Den frälsande tron är en hjärtlig tillit till Gud”, samt i en not till detta: Obs. den svenska katekesens förträffliga beskrivning på tron såsom bestående däri, att en människa ”av hjärtat håller sig till Gud”.
SMF fick egen utformning och namn på flera olika saker: i st. f. stift med biskopar– distrikt med distriktsföreståndare, ej altare – nattvardsbord (Jesus offer var det sista offret, alltså behövs inga altare), fondtavlor, sångböcker – ej psalmböcker, predikanter, senare pastorer – ej präster.
Dopet – SMF fick en unik dubbeldopsyn, både barn- och vuxendop, ej krav på dop för medlemskap! Kväkare och FA.
För 100 år sedan och fram till o. 1930 hette det oftast Missionsföreningar och Missionshus, sedan ändrade man namn till Missionsförsamlingar och Missionskyrkor. Även titeln på pastorn har förändrats – först kallades man kolportör, sedan predikant och därefter pastor. I mitt föredrag är Missionskyrka och Missonsförsamling synonyma – de årtal som jag kommer att nämna gäller i första hand bildandet av församlingarna, inte då man byggde kyrkorna.
I den följande historiken om missionskyrkorna i Dalsland följer jag två böcker som är skriven av vår dåvarande distriktsföreståndare eller biskop i Karlstad, Bertil Nordenstig: Missionshusens tillblivelse i Dalsland under 1870-1880-talen, uppsats i historia 1975 och Missionsförsamlingarnas uppkomst i Dalsland, 1976.
De första missionsförsamlingarna bildades redan under senare delen av 1860-talet. 1866 bildades missionsförsamlingarna i Järbo och Ödskölt. 1869 missionsförsamlingen i Edsleskog. Dessutom vet man att det på flera ställen var verksamhet under flera år innan någon församling bildades.Totalt har jag uppgift om 43 missionsförsamlingar i Dalsland. En del församlingar har ändrat namn, och även slagits ihop, medan andra har delats, ex.: 1882 bildades Melleruds och Köpmannebro församling som delades efter ett par år.
En kort historik över bildandet av Missionsförsamlingarna per decennium:
* 3 församlingar bildades under slutet av 1860-talet: Järbo, Ödskölt och Edsleskog med missionshus i Röstigen. (den sistnämnda är fortfarande kvar och alltså äldst i Dalsland).
* 9 församlingar bildades under 1870-talet (1873-1879): Grinstad 1873, Gestad 1873, Torrskog 1876, Baldersnäs (idag Dals-Långed) 1877, Salebol 1877, Rölanda 1877, Tösse 1878, Ånimskog 1878, samt Ärtemark/ Laxarby) 1879.
* 16 församlingar bildades under 1880-talet: Bäckefors 1880, Åmål 1881, Nössemark 1881, 1882 bildades inte mindre än 8 församlingar: Töftedal, Mo, Mellerud/Köpmannebro, Östersbyn, Frändefors friförsamling (med missionshus i Dissingtakan), Frändefors Missionsförsamling (med missionshus i Berg), Brålanda, Vårvik 1883, Fengersfors = Fröskogs västra 1884, Billingsfors, Gustavsfors/Bön 1885, Dals-Ed 1885 och Håbol 1887.
* 4 församlingar bildades under 1890-talet: Laxarby 1891, Erikstad 1893, Steneby 1897 och Gesäter 1897.
* 6 församlingar bildades 1900-1910: Av dessa bildades 3 1903: Bengtsfors, Tisselskog, Normanstorpet; Mustafors 1906, Dalskog 1907 och Köpmannebro 1907.
* 4 församlingar bildades 1911-1920: Håverud 1911, Fagerskog 1912, Töftedals Norra Missionsförsamling 1912 och Sundals-Ryr 1920.
* 1 församling bildades 1930: Rössebo 1930.
Totalt 43 församlingar – idag finns 22 kvar.

Sång: 252 vers 1,3.

Kh Johan Hammarin i Färgelanda, död där 1850, skriver i sin Beskrifning öfver Färgelanda Pastorat: Läseriet kom in i Dalsland från Bohuslän 1817 och 1818, särskilt till Färgelanda. Läsarna bär alltid med sig NT och anse inte Luther fullt renlärig. Dans och spel ses som de värsta synderna. De kan gå 6-7 mil för att få höra en rätt lärare. Slut citat.
Två vittnesbörd om tillståndet i Dalsland under 1860- och 1870-talen. Bakgrund till väckelsen!
Norra Dalsland
I denna härliga bergsbygd, där Dalslands kanal, ”Sveriges vackraste farled”, drager fram, hade okunnighet, vidskepelse och andlig död tagit alldeles överhanden. Nästan varje handelsbod var ett brännvinsmagasin för 15-kannorssalning och nästan varje hem ett rusdrycksnäste. Dryckenskap, lättsinnig dans, kortspel, överdådiga gästabud, nattsvärmeri, gräl och slagsmål var blott alltför vanliga uppenbarelser av den naturliga människans vilddjursnatur. Präster fanns även här, vilka gick i spetsen för de grova sedernas gynnare. Tron på Guds närvaro och nådefulla ledning hade ofta givit vika för tron på spöken, trollkarlar och kloka gubbbar och gummor, vilka senare vid sjukdomar, olyckor och svår tid rådfrågades. Likväl gick folket hoptals till kyrkorna, där man som oftast predikade blott om ungdomens fägring, ålderdomens bräcklighet, om döden och graven och skilsmässan, och åhörarna grät, ja nästan skrek högljutt, när de hörde dessa pjunkiga predikningar. Biblar, psalmböcker och postillor fanns väl, med i blott få hem brukades dessa med något allvar. Men Gud lät snart det levandegörande ordet komma till detta för övrigt arbetsamma, gästvänliga och gladlynta folk. Slut citat.

Södra Dalsland
Intill 1862 kände man ingen, som öppet bekände Kristus såsom sin frälsare. Prästerna här förde ett uppenbart världsligt liv, och en och annan bland dem var mycket mer skicklig och lämplig att vid bröllop, dop och andra gästabud tjänstgöra såsom pajas  än som präst. De var hjältar i dryckeslag och rolighetsmakare vid gästbud samt ulvar bland fåren. Genom hypotekslån hade vid denna tid de mindre lantbrukarna för sin jords förbättring skaffat sig penningar, men dessa hamnade till stor del på krogdiskarna i gästgiveriet Dykällan eller i den närliggande staden Vänersborg. Vägen mellan nämnda gästgiveri och denna stad genom Rösshultsskogen var vida farligare än vägen mellan Jeriko och Jerusalem. Röveri, slagsmål, knivhuggning och fylleri hörde där till ordningen, särskilt nattetid, och mord var där inte sällsynta. ”Folket i södra Dalsland”, säger en med förhållandena väl förtrogen man, ”levde i grov okunnighet, besökte kyrkan på söndagsförmiddagen, men på eftermiddagen söpo de, spelade kort och slutade ofta med slagsmål. På auktioner, dansnöjen och bjudningar plägade en mängd slagskämpar infinna sig, vid lägligt tillfälle släcka ljusen och därefter obarmhärtigt begagna blydaggar på varandra och på eftersökta ovänner. Prästerna var ofta de främsta i dryckenskap och råa seder. Slut citat.

En skildring från ett stugmöte i Tisselskog omkring 1871 med Sven Dalson som predikant finns i ”Missionsvännen” oktober 1933: Den lilla bostaden var fullpackad med folk och där stod den allvarlige bättringspredikanten och med blixtrande nitälskan förkunnade dom och evigt helvete, för den som framhärdade i sina synder. Det var en förkunnelse, som grep. Det blev gråt och rop och kvidan, som stundom överröstade predikanten. Slut citat.

Per Olof Wigelius, kh i Bolstad 1864-1870, var son till prosten Sven Wigelius här i Bolstad. När denne kom hit berättas att han genast öppnade ”krig mot inrotade laster … och uppträdde särskilt som en väldig kämpe mot superiet. Han reste bort till lönnkrogarna på alla håll och läste lagen för dem, och drinkarna tog han i allvarlig upptuktelse…”. Slut citat.

N. G. Clarholm, 1855-1869 i Ör. I maj 1869 flyttade Clarholm från Ör till Frändefors, där han blivit km och bodde i Stuveryr. Det berättas: ”Det svåra andliga mörker, som i den vidsträckta slättbygden härstädes trädde honom  till mötes rörde honom till tårar. I närheten af sitt boställe uppförde han ett rymligt bönehus. På helgdagarna predikade han f. m. i endera af pastoratets tre kyrkor och i veckan här och där ute i pastoratsboarnes hem och ofta utom pastoratets gränser. Musik och sång var hans förnöjelse. I sitt bönhus spelade han själv orgel, sjöng psalmer och Ahnfelts sånger. Bönhuset kunde icke rymma allt det folk, som kom för att höra”. Slut citat.
Detta bönehus var det första i Dalsland! Clarholm dog 1869 och han gravsten finns ännu kvar utanför koret vid Frändefors kyrka.

Sång: 207 vers 1, 3, 6 (En liten stund med Jesus) av LS.

Pionjärerna

Minst 18 läsarpräster, samt 41 kolportörer och predikanter är kända. Av de senare var 12 från Norge, de mest kända är de 3 bröderna Kasa som predikade i Nössemark redan 1847. Av de övriga 29 var en kvinna, Karolina Johansdotter, f. 1848. Hon var en av "roparna", som predikade i en dvalaliknande sömn. Verkade i Ärtemark under 1870-talet.

Läsarpräster

Prosten Jonas Ferlin i Färgelanda (skaldens farfar), km A. G. Bergman i Högsäter, kh Torsten Örtenblad i Ör, km Lars Helldin i Ör, km Jonas Lindblom i Ör, pastorsadjunkten N. G. Clarholm i Ör, brukspredikanten G. D. Sillén i Billingsfors, kh Anders Frykstrand  i Åmål, kh P. O. Wigelius i Bolstad, km Bellander i Torrskog, km Dahl i Krokstad och adjunkten Wickelgren i Krokstad, km Ehrling i Brunskog, samt km Oskar Norstedt i Nössemark, som är prästen i Viktor Myréns kända bok: Mästaren vid Gränsen, som berättar om väckelsen i Nössemark. En del av dessa präster verkade i flera församlingar i Dalsland

Sång: 262 vers 1 och 4 (O sällhet stor som Herren ger, Nils Frykman).

1877 blev ett avgörande år för den frikyrkliga utvecklingen i Dalsland, då aktualiserades nattvardsfrågan, att man ville få rätt att samlas till nattvard då de egna kolprotörerna och predikanterna betjänade vännerna – 1872 hade den första lekmanna ledda nattvardsgudstjänsten hållits i Karlskoga. Från norra Dalsland berättas: Här var det inte främst kolportörerna som aktualiserade nattvardsfrågan, utan ”andra troende, arbetare vid Långeds massafabrik, en trädgårdsmästare och en del torpare från Baldersnäs. Det beslutades att man skulle samtala om saken vid ett möte i Långeds skolhus. … Resultatet av samtalet blev, att kolportören J. M. Högfeldt skulle tillfråga prästen, om någon av kyrkorna kunde öppnas för enskilt nattvardsfirande. Sedan denne tänkt på saken i fjorton dagar, blev svaret nekande. När man fått veta svaret beslutades att ordna nattvard utan medverkan av präst. Men var skulle man kunna samlas? Då sa trädgårdsmästare P. A. Lundström på Baldersnäs: ”Jag står på egna ben inför Herren. Han får sköta om följderna. Ni får samlas hos mig i trädgårdsbyggningen på Baldersnäs.” Nattvardsgudstjänsten leddes av predikanten Elfgren från Värmland. I och med detta var Baldersnäs friförsamling bildad. Nästa sammankomst hölls hos slussvaktaren vid den 14:de slussen vid Dalslands kanal, men Kanalbolaget satte stopp för vidare möten där. Senare flyttade Lundström till Åmål och blev tillsammans med predikanten S. P. Gerdin de drivande krafterna i missionsförsamlingen där. Men 1879 kom en baptistpredikanten John Hedberg från Göteborg och båda “omvändes” till baptismen och Lundström döptes först och står inskriven som medlem nr 1 i Åmåls Baptistförsamling. När Kanalbolaget hade satte stopp för mötena hos slussvaktaren vid den 14:e slussen inbjöd Högfelt till nattvard i sitt hem i Rölanda. Sammankomsterna hemma hos Högfeldt ledde till kontroverser med präst och kyrkoråd i Rölanda. Kyrkorådet lät t. o. m. hämta Högfeldt. Det berättas att länsman kom då Högfeldt var bort och tog då med sig fru Högfeldt och en grannkvinna, som också deltagit i sammankomsterna. De båda kvinnorna utsattes för ett ganska bryskt förhör i Rölanda kyrka. Något senare kunde länsman hämta Högfeldt och grannen till ett liknande förhör i prästgården. Högfeldt hade tidigare själv under fyra år varit ledamot av kyrkorådet och kände de 12 männen väl. Enl. Högfeldts egen berättelse hade detta förhör både sina lustiga och allvarliga poänger. Resultatet blev att kyrkorådet förbjöd både Högfeldt och Elfgren att fortsätta sin verksamhet.

Södra Dal:
Här möter vi kolportören Gustaf Jansson i Furan, Gestad, senare bosatt i Berg. Han var skräddare och ortens främste spelman och hade god sångröst. Sedan han blivit frälst började han att ha möten, där han predikade. Eftersom han var ”olärd” började han att hämta kunskap från Fjellstedts bibel med förklaringar och Nohrborgs postilla. Prosten Wigelius, här i Bolstad, och komministern Clarholm understödde med råd och dåd den nitiske predikanten, öppnade för honom skolhusen, gick med och hörde hans predikan samt talade gott om honom inför folket. De ordnade också att han 1869 fick börja på EFS:s missionsskola i Johannelund i Bromma. Där gick han en termin och återvände sedan hem och fortsatte sitt arbete. Han verkade främst i Gestad, Brålanda, Grinstad, Erikstad, Frändefors och Sundals-Ryrs socknar.
En kväll 1874 höll Gustaf Jansson ett möte i Ödetorps skolhus i Grinstad. Till mötet kom många människor; en skara ynglingar, som var söner till arbetare och torpare vid säteriet Kvantenburg, kom också in, skrattande, stojande och svärande. Bland dessa ynglingarna fanns  Alfred Berglund och Karl Anton Andersson, som båda greps av  predikan och blev inom kort frälsta. Berglund var då 17 år. Då han var 20 år gick han på Missionsskolan i Kristinehamn. Sedan gjorde han och kamraten Karl Anton Andersson en predikoresa genom Dalsland som varade i 4 år! De gick till fots! Men de fick ingen lön!
Oskar Lindegren var kh i Bolstad 1876-1884, om honom berättas i våra källor att han var: en högrest, hård och härsklysten herre, vilken på fullt allvar förföljde Herrens lärjungar. Så skilde han tvenne oförvitliga lärarinnor, Gustava Eriksson och Matilda Skogsberg, från deras tjänstebefattningar för deras tros och fria bekännelses skull och rasade med stor bitterhet mot dem, som höll enskild nattvard. Gustaf Jansson blev av honom kallad inför kyrkorådet, där Jansson hotades med 300 kr:s böter och fängelse om han fortsatt att ledda de enskilda nattvardsgudstjänsterna. Även 2 lärarinnor i Åmål blev avsatta, den kända slöjdlärarinnan och författarinnan Betty Jansson och småskollärarinnan Selma Nygren 1878.
I Grinstad hölls den första fria nattvardsfirandet 1877 lett av Gustaf Jansson. Gustaf Jansson har präglat utvecklingen i trol. hela södra Dalsland och kom att kallas ”biskopen på Dal”.

Den frikyrkliga Kampen gällde

* Rätten att ha egna möten och själv få bestämma vem som ska predika uppnåddes 1858, då konventikelplakatet upphävdes. (1726-1858 = 132 år!)
* Rätten att fira egna nattvardsgudstjänster uppnåddes 1878! Det tog ytterligare 20 år!
* Rätten att döpa barn – 1896 ”Icke av sv. kyrkan döpt” alt. ”döpt av lekman”.
* Rätten att begrava sina medlemmar uppnåddes 1926 efter P. W. :s begravning 1917 – en ”kupp”.
* Rätten att viga sina medlemmar uppnåddes 1/1 1952 = full religionsfrihet.

Men först i och med att kyrkan förra året skildes från staten 1/1 år 2000 och genom att en ny lag stiftades om trossamfund blev frikyrkorna erkända som trossamfund och inte enbart sedda som idéella föreningar!

Avsl. Sång: 190 vers 1-2, Bred dina vida vingar.

Fotnot: Stora namnändringar har skett – fr. o. m. 1/1 år 2000 kallas Generalkonferensen Kyrkokonferensen och Missionsstyrelse Kyrkostyrelsen, dessutom kommer SMF att byta namn 1/1 år 2003 till SMK = Svenska Missionskyrkan!